Det här är nästan det enda stället där jag uttrycker min sorg. Idag har varit en sån dag då jag tänkt på det lite extra. Vad det är som gör att jag inte vill blotta mig för människor. Vad är jag rädd för?
Idag skriver Pelletsmaskinen hur han ibland skäms över att han mår dåligt. Jag tycker att vi alla får må dåligt, att man aldrig ska behöva skämmas för det. Samtidigt rationaliserar jag min egen sorg och dåliga mående så till den milda grad att jag inte ens accepterar den inför mig själv.
Jag är rädd att erkänna hur ledsen jag är för att jag är rädd att när jag väl släpper på min spärr så kommer allt komma över mig. Och att det då inte kommer gå att stoppa.
Jag är rädd att erkänna hur ledsen jag är för att jag inte vill besvära någon. Så fort jag känner att jag skapar svårigheter för någon vill jag trösta och då blir det så fel.
Jag är rädd att erkänna hur ledsen jag är. För jag vet inte. Jag vet inte om jag känner att jag är värd andras omtanke.
Herregud, du är värd andras omtanke. MASSOR av omtanke. Det behöver inte ens sägas, men nu gör jag det så att du får se det. Du, om någon, får vara ledsen, precis hur ledsen du vill. Det är din jävla rättighet. Glöm inte det. Och välkommen att besvära kakan, när du vill. /Karin
Tack kakan! Det ska jag komma ihåg.
du sätter ord på mina känslor, det är precis så jag själv känner (förlorade min mamma 9 februari i år) befriande att läsa – samtidigt som det är märkligt att vi känner så.
Jag ställer mig frågan “när är det min tur, att får vara den som måste tröstas och tas om hand”, men jag vet att det det aldrig kommer bli så!
För jag kommer ALDRIG tillåta mig själv att känna efter, ALDRIG erkänna för någon att det gör så jävla ont att jag helst vill lägga mig ner i fosterställning och bara skrika ut min sorg, ALDRIG att jag gör det för vem ska då sopa upp resterna efter mig.
Tack för att du delar med dig av dina tankar, jag är väldigt glad att jag hittat hit!!
åZA,
vi verkar lika du och jag, för precis så vet jag att det är med mig också. Stort tack för din kommentar. Bara vetskapen om att det finns människor som bearbetar sorgen och tänker de tankar som jag känner får mig att slappna av lite.
Vi borde kanske släppa taget ibland, men rädslan över att det inte finns någon där att fånga mig är stark.
Kram
Elvira