Jag har väntat på den här natten. Urladdningen. Tårarna. Det kom som ett slag i magen. Hon finns ju alltid där. Tankarna finns alltid där. Men den där riktiga gråtsorgen finns sällan där. Men inatt.
Men någonstans är det skönt. Jag andas ut. Jag släpper fasaden. Fasaden som jag på något ofrivilligt sätt byggt upp även för mig själv. Ibland skäms jag för att jag inte är ledsen hela tiden.
Men inatt är jag det. Som faan.
Har läst nu, alla inläggen om din sorg. Är så ledsen, kan omöjligt förstå hur du har det. Vill inte förstå, det innebär ju att jag varit med om samma sak och det har jag inte. Men jag har inlevelseförmåga och det jag tänker mig är inte lätt och inte roligt. Vad bra att du skriver, det brukar lätta lite då, sorgen.
Du skriver så fint, så innerligt. Det är vackert. Jag känner inte dig och kände inte din mamma men jag vet att hon hade varit stolt över dig om hon fick läsa det här.
Kram Caroline
Hon är stolt över det du skriver!
Jag känner precis som du, drabbades också för tre månader sedan…
Gråter inte hela tiden heller, skäms för det. Men jag har fått bra respons över just den frågan. Hur skulle vi orka leva vidare om vi mådde dåligt hela tiden. Fast natterna är värst, speciellt varje vecka, den dag som det hände!
Så ha ingen ångest över att du inte mår dåligt hela tiden, hjärnans försvarsmekanism skyddar oss mot att lida hela tiden…
Du har som jag, barn. Det är dem vi lever vidare för… Det är genom dem som våra kära lever vidare, och vi kan hålla de kära levande genom att prata.
Massa kramar till dig.
Kristina
Tack Kristina och Caroline för era kommentarer, jag ber om ursäkt för att det tagit mig lång tid att besvara dem. Det känns skönt att veta att jag inte är ensam om att känna som jag gör, och det känns skönt att det finns förståelse för det. Man är sin egen största kritiker liksom.
Jag är hemskt ledsen för din förlust Kristina, tänker mycket på hur min pappa har det och genom att läsa din blogg har jag fått lite insikt.
Kram
Elvira