För 1 1/2 år sedan gjorde jag och min förra sambo slut. Jag var säker då. Säker på att jag gjorde rätt. Och på många sätt är jag fortfarande säker. Vi släppte dock inte varandra helt, efter att vi gjort slut. Vi har återförenats flera gånger, legat med varandra, sagt att vi älskar varandra, och sedan har jag ändå valt att gå vidare.
När mamma dog var det T. som jag sökte mig till. Som tröstade mig. Och jag sa till honom, att det var honom jag ville leva med. Sen ångrade jag mig. Sa att jag var osäker. Stötte bort honom. Ändå fanns han där för mig, trots att jag gjorde honom så illa. Och jag älskar honom för det.
Nu har T. träffat en tjej. Blivit ihop. Och trots att jag så många gånger sagt, både inför mig själv och till honom, att det inte kommer att bli vi, så känner jag en stor tung sten i min mage.
Vi träffades häromdagen. När jag ser honom känns det som om jag får ett hårt slag i magen. Min hud känns elektrisk. Bara han snuddar vid mig rycker jag till. När han ser mig i ögonen vill jag bara kasta mig i hans famn.
Jag vet inte om det jag känner är på riktigt. Jag vet inte om det bara är min stolthet som fått sig en törn. Eller om det är insikten om att jag inte längre kan ha honom som airbag. Jag vet inte om det är sorgen efter mamma, att jag söker efter kärlek och trygghet och att jag alltid trott att jag kan vända mig till T. för att få det. Eller om jag faktiskt älskar honom. Jag vet inte.
Jag tror aldrig jag kommer försöka ta reda på det heller. Jag har gjort honom tillräckligt illa. Han är värd mer. Mycket mycket mer.
Jag vet inte vad du hade sagt mamma, jag tror du hade sagt att jag skulle låta det vara. Låta det sjunka in. Att det här är en reaktion, inte riktiga känslor. Att jag skulle vänta. Bida min tid. Vila i det. Och sedan känna efter igen.
