I går hetsade jag upp mig så otroligt inför den här dagen. Känslan av att inte ha kontroll, inte veta vad som ska ske och hur det kommer kännas blev så okontrollerbar att jag till slut föll ihop och grät i frustration. I dag är jag lugnare. Jag ska träffa min familj och vi ska jordsätta vår mamma. Det är jättekonstigt. Det är jättefel. Men det är också vad som ska ske. Och det ändrar ingenting. Kanske ändrar det något i mig, i min sorg. Jag vet inte det. Men gör det det så är det ändå precis vad som ska ske.
Min dotter ska med och hon säger till alla hon träffar att nu ska vi åka och lägga vår mormor i jorden. Ner i marken bara. Fast hon redan är i himlen. Hennes direkthet och öppenhet är frigörande. För mig känns det skönt att hon vågar och vill prata om mamma.
Det är ännu en vacker dag. En sådan dag som mamma hade älskat.
