Jag håller på att flytta. Det är så oerhört blandade känslor. Ena stunden känner jag sådan pepp, den andra gråter jag och vill lägga ner allting. Att rodda i allting, få alla bitar och falla på plats, är inte min starka sida. Ordning, städning och packning är det definitivt inte. Känner mig helt handikappad.
Det händer flera gånger per dag att jag tänker att jag borde ringa mamma. Det är alltid lika smärtsamt att komma på.
Jag snubblade över din blogg när jag sökte på “varje andetag”. Jag vet att du inte skrivit på ett par månader men jag tänkte att du kanske läser kommentarer ändå. Jag är så ledsen för din skull. Jag vet inte alls hur det känns, min mamma lever och är frisk tack och lov. Men när jag läste igenom din blogg så kom jag återigen att tänka på min största rädsla i hela världen. Min största rädsla är att min mamma skall dö eller att det skall hända henne något. Det är liksom som att jag inte kan inse att hon faktiskt mår bra för jag tänker bara att någon dag kommer hon dö. Någon dag kommer alla att dö. Det är så hemskt. Jag vet inte varför jag skriver det här till dig för det kommer ju inte på något vis få dig att må bättre, men jag ville liksom bara dela med mig. Och vill att du skall veta att dina texter berörde mig sjukt mycket. Sitter och gråter som ett litet barn just nu. Förlåt. Och tack. Och jag är ledsen.
Kram
Hej Torunn,
och tack för din kommentar. Det tog över ett halvår för mig att se den. Men den är värd mycket för mig.
Ta till vara och uppskatta stunderna med din mamma och alla andra människor du älskar, jag har många sådana kvar i minnet och det är jag så glad för.
Stor kram,
Elvira