Det händer flera gånger per dag att jag tänker att jag borde ringa mamma. Det är alltid lika smärtsamt att komma på.

Min dotter ska med och hon säger till alla hon träffar att nu ska vi åka och lägga vår mormor i jorden. Ner i marken bara. Fast hon redan är i himlen. Hennes direkthet och öppenhet är frigörande. För mig känns det skönt att hon vågar och vill prata om mamma.

Det är ännu en vacker dag. En sådan dag som mamma hade älskat.

Systern, via bloggen: dygnen.wordpress.com

Jag har bantat i 10 års tid. Jag vet hur man gör. Jag vet exakt hur jag funkar och vad jag behöver göra för att gå ner i vikt. Det är bara så jävla tungt nu. Så jävla tungt och jag har ingen handlingskraft. 

Men jag måste. För jag känner att jag vill isolera mig nu. Inte träffa någon, inte visa mig ute, definitivt inte klä mig för värmen.

Jag äcklar mig.

När mamma dog var det T. som jag sökte mig till. Som tröstade mig. Och jag sa till honom, att det var honom jag ville leva med. Sen ångrade jag mig. Sa att jag var osäker. Stötte bort honom. Ändå fanns han där för mig, trots att jag gjorde honom så illa. Och jag älskar honom för det.

Nu har T. träffat en tjej. Blivit ihop. Och trots att jag så många gånger sagt, både inför mig själv och till honom, att det inte kommer att bli vi, så känner jag en stor tung sten i min mage.

Vi träffades häromdagen. När jag ser honom känns det som om jag får ett hårt slag i magen. Min hud känns elektrisk. Bara han snuddar vid mig rycker jag till. När han ser mig i ögonen vill jag bara kasta mig i hans famn.

Jag vet inte om det jag känner är på riktigt. Jag vet inte om det bara är min stolthet som fått sig en törn. Eller om det är insikten om att jag inte längre kan ha honom som airbag. Jag vet inte om det är sorgen efter mamma, att jag söker efter kärlek och trygghet och att jag alltid trott att jag kan vända mig till T. för att få det. Eller om jag faktiskt älskar honom. Jag vet inte.

Jag tror aldrig jag kommer försöka ta reda på det heller. Jag har gjort honom tillräckligt illa. Han är värd mer. Mycket mycket mer.

Jag vet inte vad du hade sagt mamma, jag tror du hade sagt att jag skulle låta det vara. Låta det sjunka in. Att det här är en reaktion, inte riktiga känslor. Att jag skulle vänta. Bida min tid. Vila i det. Och sedan känna efter igen.

Din gravsten står nu vid din grav. Den vackraste gravsten man kan tänka sig. Jag har inte varit där och sett den ännu. Måste det. Måste till din grav. Är där för sällan. Du ligger inte där än. Din aska finns inte där. Men det gör inte så mycket. Det är en plats som är bara din. Vår. Där kan vi möta dig. Där kan vi möta vår sorg. Min syster berättar att platsen är så bra, för där är sol från lunch fram till sena kvällen. Solen. Som du älskar. Det är bra. Och utsikten är havet. Som du älskade. Det känns bra.

Om några veckor gravsätter vi din aska där.

I nio månader barn min mamma mig i sin mage. I 12 månader ammade hon mig vid sitt bröst. I 18 år bodde jag under mammas tak och i 24 år fanns hon i mitt liv. I 5 år var hon mormor till min dotter. 

Det är alldeles för lite tid. Alldeles för lite tid. I en evighet kommer jag sakna mammas trygga famn. I en evighet kommer jag att längta efter att få höra hennes röst igen. I en evighet kommer jag att sakna, älska och sörja min mamma. I en evighet kommer jag minnas min mamma. Jag kommer minnas hennes genomträngande blick, henner glädje och hennes glöd. Jag ska minnas hur hon och min dotter satt fram i bilen och skrålade i Cara Mia medan jag satt i baksätet med ett snett leende. Jag ska minnas de sanningar hon sa, som jag inte trodde på, men som en efter en har blivit sanna. Jag ska minnas hur hon lärde mig tro på mig själv och min egen kapacitet. I en evighet ska jag komma ihåg de 24 åren, de 3 månaderna, de 7 dagarna på palliativa avdelningen och de sista tårfyllda minutrarna som min mamma gav mig. 

Alldeles för lite tid. Och samtidigt, alldeles tillräckligt med tid för att forma mig till den människa , och mamma jag själv är idag.

Men någonstans är det skönt. Jag andas ut. Jag släpper fasaden. Fasaden som jag på något ofrivilligt sätt byggt upp även för mig själv. Ibland skäms jag för att jag inte är ledsen hela tiden. 

Men inatt är jag det. Som faan.

Idag skriver Pelletsmaskinen hur han ibland skäms över att han mår dåligt. Jag tycker att vi alla får må dåligt, att man aldrig ska behöva skämmas för det. Samtidigt rationaliserar jag min egen sorg och dåliga mående så till den milda grad att jag inte ens accepterar den inför mig själv.  

Jag är rädd att erkänna hur ledsen jag är för att jag är rädd att när jag väl släpper på min spärr så kommer allt komma över mig. Och att det då inte kommer gå att stoppa.

Jag är rädd att erkänna hur ledsen jag är för att jag inte vill besvära någon. Så fort jag känner att jag skapar svårigheter för någon vill jag trösta och då blir det så fel.

Jag är rädd att erkänna hur ledsen jag är. För jag vet inte. Jag vet inte om jag känner att jag är värd andras omtanke.