Tiden som gick. Alldeles för fort.

Det är tre månader sedan min mamma dog. Tre månader. Tre månader är ungefär lika lång tid som mamma levde med diagnosen lungcancer (sedan skelettcancer, hjärntumör och cancer i magen), innan hon dog. Tre månader, lika lång tid som mamma gick med en långdragen förkylning som visade sig vara sjukdomen. 

I nio månader barn min mamma mig i sin mage. I 12 månader ammade hon mig vid sitt bröst. I 18 år bodde jag under mammas tak och i 24 år fanns hon i mitt liv. I 5 år var hon mormor till min dotter. 

Det är alldeles för lite tid. Alldeles för lite tid. I en evighet kommer jag sakna mammas trygga famn. I en evighet kommer jag att längta efter att få höra hennes röst igen. I en evighet kommer jag att sakna, älska och sörja min mamma. I en evighet kommer jag minnas min mamma. Jag kommer minnas hennes genomträngande blick, henner glädje och hennes glöd. Jag ska minnas hur hon och min dotter satt fram i bilen och skrålade i Cara Mia medan jag satt i baksätet med ett snett leende. Jag ska minnas de sanningar hon sa, som jag inte trodde på, men som en efter en har blivit sanna. Jag ska minnas hur hon lärde mig tro på mig själv och min egen kapacitet. I en evighet ska jag komma ihåg de 24 åren, de 3 månaderna, de 7 dagarna på palliativa avdelningen och de sista tårfyllda minutrarna som min mamma gav mig. 

Alldeles för lite tid. Och samtidigt, alldeles tillräckligt med tid för att forma mig till den människa , och mamma jag själv är idag.

Annonser

3 svar

  1. Oerhört fint. Det sägs att tid är relativt, men jag tror att när man förlorar någon av de fina, då är tid alltid för kort.

  2. Jag var 23 när min mamma dog, skulle fylla 24. Hon hade varit sjuk i fem år, hudcancer som ökade och blev en hjärntumör och sen en till de inte kunde ta bort. Det är 15 år sedan, om knappt två månader. FEMTON år sedan. Helt obegripligt länge sedan. Det tog mig ungefäör två år innan livet kändes någorlunda normalt igen, innan orken och energin återkom. Men saknar och minns – det gör jag än. Glasklart. Jag har precis börjat läsa här och tycker du skriver fint!

  3. @Anjo – Det känns som du har rätt. Det är alltid för kort. Och jag tror att även om ens föräldrar får blir gamla så känns den för kort.

    @JennyE – Ja 15 år är en lång tid. Och jag vet att det blir bättre med tiden. Att man blir starkare. Men att man aldrig glömmer. Tack för att du läser!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: